För några dagar sen gjorde jag en sak som kanske inte var det smartaste men som just för tillfället verkade som en bra idé. Jag fick för mig att på tåget börja skälla ut ett gamalt par.

 

Låt oss börja från början.

 

Ni vet på pendeltågen finns det massa olika sittplatser. Jag gillar dom där som man bara sitter två på. Mest för att det är mindre chans att behöva trängas med någon annan.

Vid kanske var fjärde av dem sitter det en sån där handikapp lapp bredvid.

För att vara helt ärlig brukar jag inte tänka så långt att kolla om det sitter en sån lapp på just den platsen jag sätter mig. Och just den här dagen satte jag mig på en sån plats.

 

Jag skulle av i sundbyberg och i spånga kommer ett gammalt par på och sätter sig på platserna på andra sidan gången från mig.

Jag sitter i min egna lilla värld och sminkar mig när de sätter igång och börja prata.

Dom gnäller över dagens ungdomar. Hur ouppfostrade vi är och hur vi tror att vi äger världen. Handikapp platserna är aldrig lediga för att vi inte har någon respekt över huvudtaget.

Jag sneglar upp och inser att jupp visst sitter jag på en handikapp plats. Kanske lite dumt av mig men va faan det är inte speciellt mycket folk på tåget. Det äldre paret har juh faktiskt alla sex platser där för sig själva.

Den gamla tanten fortsätter ”Jag hoppas att de blir handikappade så att de får veta hur det känns.” Just den meningen minns jag så ordagrant för att det var en av de elakaste saker jag någonsin hört.

Att önska ett handikapp på en annan människa för att man tycker den är ouppfostrad. För att den sitter på en handikapp plats.

De äldreparet fortsätter klaga på dagens ungdom. Det mesta av det är bara upprepningar om hur vi inte kan bete oss, klagningar om hur vi ser ut nuförtiden, att vi inte har någon respekt.

 

Jag sitter där och lyssnar på dem med växande irritation. När tåget börjar sakta in vid sundbyberg får jag den dumma impulsen att säga vad jag tycker till dem.

Ungefär såhär lät samtalet:

”Hej ursäkta att jag stör. Jag ville bara säga att om ni varit artiga nog att be mig flytta på mig hade jag gärna gjort det. Men att sätta sig bredvid någon och prata om hur dålig den är, är bara ouppfostrat”

”Du skulle inte suttigt där överhuvudtaget. Du tror att du äger världen och inte behöver bry dig…”

Tyvärr avbryter jag här

”Jag kanske inte borde satt mig där men innan ni två lär er lite allmänt hyfs tycker jag inte att ni har något att säga till om.”

Dom fortsätter att skälla ut mig men ungefär här inser jag att större delen av vagnen tittar på oss och börjar undra varför jag inte bara höll käften. Som tur var hade tåget stannat och dörrarna öppnats så jag bestämmer mig för att lämna scenen..

 

Vad som stör mig mest här är att, ja, jag borde inte suttit där. Det var nonchalant och dumt och tyvärr så kommer jag säkert göra det igen. Men! Inte ens jag är så ouppfostrad att jag skulle sätta mig bredvid en annan människa och snacka skit om den. Det tycker jag är värre.

Eller är jag ensam om det?

 

Massvis av gånger får jag höra hur ouppfostrade dagens ungdomar är och hur vi saknar respekt och hur dåligt vi beter oss.

 

Min fråga är; Är ni så mycket bättre?

 

Jag är väluppfostrad. Jag är artig. Jag respekterar mina äldre precis som jag respekterar alla andra. Men i min uppfattning så kräver det ett viss mått av respekt tillbaka.

 

Vi pratar om allmänt hyfs här. Kan inte du vara artig och trevlig mot mig, varför ska jag vara det mot dig?

 

Allmänt hyfs och artighet upplever jag oftare från yngre människor. Från äldre människor upplever jag ofta nedlåtenhet, nonchalans och oförskämdhet.

 

Jag säger inte att yngre människor är änglar eller att alla äldre är idioter. Det är helt från person till person.

 

Vad jag säger är att vissa människor ska tänka sig för innan de kastar sten i glashus