Bläddrade runt bland all skit jag har på datorn och råkade hitta en story som jag skrev för nått år sen. Höll typ på å garva ihjäl mig då jag läste den så tänkte att även andra tycker den e underhållande. Eller så kanske jag bara har dålig humor de vet man aldrig. Lägger ut skiten ändå...

btw den är lite... eh... speciell så e man känslig låt bli att läsa.

Klädd i en mörk kåpa och ansiktet dolt i skugga kom han. Ett svagt blänk sågs i mörkret, främlingen hade ett långt, stort, spetsigt svärd. Många hade påstott att detta onaturligt långa stora spetsiga svärd var för att kompensera något annat, onaturligt litet, och inte riktigt spetsigt han hade. Men litet viste de hur fel de hade. 
   Den långa främlingen vandrade framåt. Sakta såg han mer, det började nämligen ljusna ute, och drog av sig sin mörka huva så att hans manliga ansikte fick känna solens lena strålar. Och då blottades hans tjocka mörka praktfulla hår, som satt på huvudet och inte något lite vidrigare ställe. Ni förstår kära läsare denna man var vad ordet perfektion kom från.
   Plötsligt hörde den ståtlige främlingen ett svagt plaskande inte långt bort i fjärran. I hans lite smått uttråkade tillstånd bestämde hans sig för att utforska vad detta plaskande orsakades av.
   Så med sitt långa stora spetsiga svärd och sitt tjocka mörka praktfulla hår smög hans sig fram bland träden och buskarna. Och kära läsare om det glömdes nämnas i början av denna text så är främlingen i en skog. Då främlingen kikade fram bakom ett buskage såg han något han mången drömt om. I en liten älv fanns det en älva. Den lilla älvan som i älven plaskade hade eldrött hår och var påfallande oklädd.
   Den perfekte främlingen som tyckte att det var dumt att låta ett tillfälle som detta gå till spillo slog sig bekvämt ner till rätta och ordnade med ett bra hål i buskarna och öppnade hålet i byxorna som ännu inte hade döpts till gylf. In i detta hål stoppade han sin hand och drog fram sin stora grova och magnifika mandom. I någon slags tidsvarvs grej som i vår tid kallas runt fem minuter drog han sin manlighet fram och tillbaka och betraktade lustfyllt den sköna älvan. Men innan hans lustfyllda akt hade slutförts lämnade älvan älven. Den felfrie främlingen som var fylld av lust lämnade buskaget och strosade stolt med mandomen i givakt fram till älvan.
   Då han närmade sig henne gjorde såg älvan främlingen. Icke blev hon förskräckt utan fnittrade bara lätt. Främlingen var icke säker på vad denna varelse fann roande men la fängslat märke till hur älvans ljuvt stora bröst guppade i takt med fnissandet. I sitt lustfyllda tillstånd kände främlingen hur för många ord skulle vara överflödigt och gjorde därmed bara en enkel gest mot sin stora grova och magnifika petternicklas och sade; sug!
   Älvan böjde sig vid detta ord fram och tog ett lätt grepp om den mest perfekte mandom hon någonsin skådat och gav den en lätt kyss. Främlingen stängde sakta sina vackra ögon och förväntade sig snart en mycket skön stund.
  -Hello, sade plötsligt den lilla älvan med de stora brösten, med en tillgjord och konstig röst, Iam Ralf the mighty alien and soon I will kill you al and take power of this world, MohahahahaHa! Främlingen öppnade förskräckt sina ögon och såg hur den lilla älvan oförskämt lekte med hans fulländade mandom.
  -Storbröstade älva, utropade han högt, en prins mandom är inte att leka med på detta sett och jag Prins Andreashof tänker icke tillåta detta så ta nu och gör något nyttigt och sug! Den lilla älvan utstötte en lätt suck men tog lydigt den stora grova magnifika mandomen i sin mun och sög. Hon roterade sakta sin tunga runt den yttre delen av den stora grova och magnifika manligheten samtidigt som hon försiktigt sög och drog sin lilla hand fram och tillbaka. Detta fortsatte en stund och skulle pågått ytterligare längre om inte främlingen, som vi nu vet heter Andreashof hade insett att den storbröstade älvan sög i en sådan otakt att det skulle taga mången lång tid för honom att spruta sin säd. Därför sade han:
  -Storbröstade älva, jag säger att du ska ställa sig på både ben och händer så som våra riddjur står så ska jag bestiga dig. Älvan såg förvirrat på främlingen och sade tyst:
   -Men perfekte prins Andreashof kommer inte min rygg gå av om du bestiger mig rom ett riddjur och kommer inte dina vackra felfria fötter släpa i marken. Vad denna älva är enfaldig tänkte Andreashof irriterat. Men sedan skådade han återigen hennes bröst och varje sammanhängande tanke försvann ur hans huvud. Sakta upprepade han sin begäran och denna gång lydde den storbröstade älvan tyst.
   Andreashof ställde sig bakom älvan och tog sin stora grova magnifika mandom och närmade sig älvans sköte. Då han sakta tryckte in sin stora grova magnifika mandom i den stor bröstade älvans varma trånga och våta sköte upplevde han många mycket trevliga känslor. Länge stötte han rytmiskt och hårt in och ut sin mandom. Älvan lät en del och krökte på sin rygg men Andreashof var för upptagen för att ta reda på varför hon gjorde sådana konstiga ljud. Efter ett tag av ut och in tryckande av sin stora grova magnifika mandom började älvans inre mjukt trycka ihop sig. Detta blev för mycket för Prinsen och i ett högt stön sprutade han all sin vita gegga in i älvan. När detta gjorts rullade han runt och lade sig bekvämt på rygg.  
   Efter ett någon liten obetydlig tid passerat mindes prins Andreashof sin uppfostran. Han sträckte sig efter ett löv, gav det till den tillrufsade älvan och sade, den här kan du torka dig med. Sedan lade han sig på sidan, somnade och började höggött snarka.                     

Helvetes djävla fucking skit fitts äckel oxå!!

Nu skriver jag nått bara för din skull sötnos =P

Btw gratis Stevi å Sebbe =)=)