Hela den här veckan med Saara och Anders boende här har varit skit kul. Varje dag har vi små firat Saaras student och min födelsedag. Vi har roat oss på alla möjliga sätt och det har varit underbart.

Men sen blir det juh lite jobbigt. Tänk er själva att bo tillsammans med två andra människor i en etta en hel vecka. Visst jag har en ganska stor etta men ändå. Självklart gick det mycket smidigare än det skulle gjort om jag bott med några andra människor.
Men det blir juh alltid lite påfrästande för tre människor som är vana vid helt olika boendeformer, helt olika syner på hur man gör med disken, städning, frukost, klädplacering osv. Jag är van att bo ensam och jag älskar det av en anledning.

Nu har dom åkt hem idag och jag har lägenheten för mig själv igen. Spenderade juh dagen först hos pappa och sen följde jag med Anders (bror Anders nu) och lämnade Therese i Eskilstuna. Hem kom jag först vid nio tiden.

Först var det helt underbart att ingen var här. Jag fick bara vara ensam och vara mig själv. Efter ett tag började dock den där nöjda känslan svalna. Efter ett tag till var de inte alls kul längre. Det var för tyst. Jag ville ha någon att prata med. Jag ville att någon skulle föreslå att vi gjorde kaffe eller säga "nej!" till mitt förslag att kolla skräckfilm. Någon att gå ut och röka med.

Lite fascinerande hur det kan bli så där. Imorse när jag vaknade ville jag bara ha min lägenhet för mig själv igen. Två timmar av att ha varit ensam här vill jag bara att dom ska komma tillbaka några dagar till.

Gräset är alltid grönare på andra siden, eller hur var det .. ?