Jag kan inte låta bli att undra om han bara e blåst eller helt enkelt inte vill. Entusiasmen från igår påvisar nog de sist nämnda. Jag känner mig patetisk hur som helst så vad speler det för roll? Men ändå, betydde jag så lite att han inte ens bryr sig om att kämpa? Det är egentligen det värsta att han inte ens försöker. Att han inte ringer att han inte gör någonting. Att han bara låter mig gå?
Men om han hade försökt vad hade hänt då? Jag vet inte.. Skulle jag kunat förlåta honom? bara tanken på att jag skulle övervägt de får mig att känna mig patekisk men likväl e de för sant.
Jag vill så gärna vara med honom.. Att jag ens förtfarande vill det e sjukt men de vill jag. Om jag hade klarat av det e en annan fråga.. om jag hade försökt e de med.. Men det lär aldrig någon få veta ändå så vad speler det för roll?
Va de inte ens värt att kämpa för?