Teori

Människor kommer alltid att leta efter den stora kärleken. Antingen medvetet eller omedvetet. Vi kommer alltid att söka efter lyckan och till lyckan hör den stora sanna kärleken. Vare sig vi vill det eller inte så kommer vi alltid att tråna efter att ha någon som vi hör ihop med.

   En vän berättade en gång för mig att hon trodde att hon inte behövde leta, utan när hon hittade den ”rätte” så skulle hon veta det. Hon skulle helt enkelt veta att detta var den människa hon hörde ihop med. Den hon passade perfekt med. Sen skulle inget annat spela någon roll.

   Jag trodde att jag hade hittat den människan. Allt var bara rätt. Jag älskade honom och hela jag fungerade så rätt med honom. Jag kände aldrig någon anledning att fundera på framtiden, på vad som skulle hända, på hur vårt liv skulle se ut om 5, 15 eller 50 år. Jag älskade honom, han älskade mig så vad spelade det då för roll om vi om 30 år var gifta med tre barn eller levde som pundare på gatan eller vad fan som helst? Jag brydde mig inte. Jag var med någon jag älskade och jag var lycklig. Det var bara vi helt enkelt.

    Sen blev allting fel. Bara fel. Han älskade mig inte tillräckligt. Jag förstod det först inte. Själva tanken på att han inte älskade mig som jag älskade honom, den hade aldrig slagit mig. I efterhand hör jag hur fåfängt och löjligt det låter men jag kunde bara inte greppa iden om det. Den meningen raserade hela min världsbild, hela mitt allt. Ett tag i alla fall.

  Ibland har jag fortfarande svårt för det men jag har förlikas med det. Det är bara så det är och det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. Så varför älta det.

   Min väns teori fungerade uppenbarligen inte för mig men jag hoppas att den gör det för henne. Trots allt så var det hennes teori så hon om någon borde få det rätt. Hon förtjänar det.