Det är som ett skrik bygger upp sig. gömnt långt bort och inlåst i ett litet rum finns det. Detta är hur det ibland känns. I detta rum blir även annat instängt. Saker som jag bara inte orkar hantera, vissa som kanske bara är inbillningar andra som är faktum och en del som antagligen är en blandning av dem.
De säger att de första steget mot bättring är att erskänna problemet. Det har jag gjort, jag har insett att jag aldrig hanterar saker. Allt som händer, vare sig de har varit saker från när jag var liten lr en pojkes svek så om det känts svårt har jag bara förträngt det. Jag hanterar ingenting, min sorglösa tillvaro bygger på min underbara förmåga att förtränga.
Ibland hatar jag människor jag älskar för saker de gjort. Men det handlar nog mer om avsky för hur de inte ser vad de gjort påverkar mig. Men hur skulle de kunna se? Inget påverkar mig. Inget rör vid mig. Allt är inlåst så att inte ens jag känner av det.
Det är bara ibland under sömnlösa nätter jag kan känna av saker som för tillfället lyckats undanfly mitt lilla låsta rum